Barn älskar verkligen mig. Det är nästan Som att de dras till mig. Igår träffade jag en ettåring som hette Bosse. Han hade the time of his life med mig. Ganska okomplicerat. Det komplicerande är de vuxna. ”har du barn” ”varför har du inte barn?” ”du borde verkligen ha barn” ”ska du inte skaffa barn” ”Hur gammal är du?” ”Du hinner nog” ”Bara tänk inte på det” etc etc Det är som att jag blir ett öppet mål. Alla får ge mig tips. Barnlösa är chanslösa. Det är så svårt att identifiera mig med rollen som barnlösa. Den Är så otacksam om den inte är frivillig. Oklädsam. Nästan ovärdig. Det är som att sitta på samma fest och berätta att du vill gå ner i vikt men samtidigt äter du chips och milkshake etc etc. Folk tycker synd om dig. Men antar att du säkert gjort ngt fel. För det finns fel att göra. Överallt finns det djupa grova hål att ramla ner i. Du kan aldrig vara perfekt. Jo om du är perfekt så har du också ett tråkigt liv. Och du vill inte slösa ditt liv. Man kan liksom inte vinna.